STRÖM - ett arbetsnamn och en glimt av digitaliseringsprocessen.

Efter en tid med mindre aktivitet än vanligt inom min analoga fotografi, rör jag mig framåt igen.

Just nu fokuserar jag på två olika projekt. Ett är nära att vara klart (mer om det i ett framtida inlägg), och det andra är ett pågående arbete. I norra Sverige är många större älvar uppdämda. Mitt senaste projekt fokuserar på detta ämne med bilder från Sveriges mest produktiva (2256 GWh/år) vattenkraftverk, Stornorrfors, vid Umeälven. Hittills är det bara några få bilder. För tillfället väntar jag på ett fototillstånd för att komma åt en plats inom det inhägnade området på anläggningen.

Det är kraftigt snöfall idag, och jag är inte ute i fält. Istället unnar jag mig en trevlig kopp kaffe och har just digitaliserat några bilder från det projekt jag nämnde.

Jag har ännu inte bestämt mig för ett projektnamn. Det skulle kunna vara STRÖM - som är det svenska ordet för både rinnande vatten och elektricitet. Hur som helst tyckte jag att det kunde vara kul att visa lite av min digitaliseringsprocess, och jag har försökt skriva något om det nedan.

Dammen vid vattenkraftverket Stornorrfors.

Det mesta av tiden framkallar jag mina svartvita filmer själv. Jag skulle (somedag) vilja framkalla mina egna färgfilmer, men för tillfället har jag inte den möjligheten. Dessa exponeringar är från min senaste fälttur. Jag har framkallat dem med en pålitlig gammal Paterson-tank. Standardkonfigurationen för en Paterson-tank är upp till mellanformat (120-filmer), men jag har en eftermarknadshållare för 4x5 bladfilm (mod54). Ganska pilligt att ladda, men allt har fungerat för mig hittills. Förfarandet är enkelt, först utvecklaren, sedan ett stoppbad följt av ett fixbad. När filmen inte längre är ljuskänslig är det dags för ett stabiliseringsbad och en grundlig sköljning. Efter sköljning och torkning av varje negativ lägger jag dem på mitt ljusbord. De får inte vara för tunna eftersom tunna negativ saknar information och inte kan ge bra bilder.

Å andra sidan är mörka negativ inte heller bra. Men de har en fördel jämfört med tunna negativ: de har fortfarande all information. Lite svårare att få fram, men den finns fortfarande där.

När jag fotograferar med en storformatskamera kontrollerar jag alltid ljuset med en spotmätare för att bestämma vilken tid och bländare jag ska använda. Jag använder vanligtvis en teknik löst baserad på zon-systemet som delvis formulerades av Ansel Adams. Han beskrev det som en kodifiering av principerna för sensitometri. Zonerna representeras av nummer från 0 till X i romerska siffror med olika ljusstyrkevärden, 0 representerar svart, V medelgrått och X ren vit. Knepet är att placera din exponering inom detta område för att ha information samtidigt i de mörka områdena (de tunna delarna av negativet) och högdagrar. Det gäller att utnyttja filmens dynamiska omfång. Jag ska inte gå djupare in på ljusmätning och exponeringar, inlägget kommer att bli allt för långt. Så jag sparar det till en annan gång.

Så nu har vi några negativ som är korrekt exponerade och framkallade. Det är dags att ta fram luppen vid ljusbordet för att kontrollera om skärpan är som förväntat. När det är klart kan utvalda negativ scannas och digitaliseras.

Några komprimerade filmklipp från en skärminspelning under digitaliseringsprocessen.